Jakobstadspojken följde sitt hjärta och bytte jobb från processkötare på plastfabrik till däcksman på en bogserbåt.
Under påsken tar jag en pratstund med Thomas Lolax i föräldrahemmet i Fäboda, ett naturskönt område åtta kilometer utanför Jakobstads centrum. Thomas växte upp här bland lindona (åkrarna) med bara några hundra meter till havsstranden och sommarvillan. Han skrev studenten 1996 och flyttade efter sommaren till Åbo:
”På hösten for jag på sjömansskola i Åbo. Det var en ettårig utbildning för mig som var student. Under gymnasiet var det främst sjömansyrket som intresserade mig. Det kändes självklart att jag skulle pröva på det direkt efter studenten. Jag skulle annars ha kunnat gå direkt till militären på sommaren, men det fanns inte plats just då.”
Den närmaste sjömansutbildningen ligger i Rauma, men Thomas ville studera på svenska och då var Åbo närmast.
”Utbildningen i Åbo var till lättmatros. Det skulle ha gått att fortsätta studera till maskinmästare, styrman eller kapten. Men nuförtiden har de ändrat om och har väl bara kapten- eller styrmansutbildning i Åbo.”
Från Jakobstads vapen till KWH plast
Efter militären 1998 gick han en ett års yrkesutbildning i Jakobstad. Skolan heter numera Optima, och samma utbildning är istället tre år. Han studerade till processkötare, och man specialiserar sig ofta på att sköta papperstillverkningsmaskiner. Thomas praktiserade till och med några veckor på UPM direkt efter utbildningen.
”Några dagar efter att jag skulle sluta på UPM ringde de från KWH plast och meddelade om en ledig plats, jag hade alltså lagt in en ansökan tidigare. Så jag har nog haft arbete hela tiden efter processkötarutbildningen. Bara direkt efter sjömansutbildningen hade jag några mellanmånader som arbetssökande. Då gick jag nog hela sommarn här hemma ska vi säga – kanske jag hade lite sommarjobb på KWH några veckor... Men sen i augusti-september 1997 var jag på Jakobstads vapen och seglade.”
”Jakobstads vapen?”
”Det är en replika de har byggt av ett 1700-talsfartyg. De behövde lite extra sommarfolk just i slutet av sommaren, trots att turistsäsongen började gå mot sitt slut. Så det var inte så många turer mera då. Men vi seglade bland annat till Skelleftehamn i Sverige, till varvet. Och sen fick jag vara med och täcka in och laga fartyget färdigt för vintern.”
Plasttillverkning och båtdrömmar
Thomas fick alltså snabbt jobb efter processkötarutbildningen. KWH plast hör till ett större moderbolag som heter KWH koncernen ab och som fungerar internationellt. KWH plast har sin produktionsenhet med 200 anställda i Jakobstad, och där tillverkar man kontorsfolier, förpackningsfilmer (till bl.a. livsmedelsbranschen) och etikett- och dekalfilmer.
”Hur länge har du arbetat på KWH plast och vad har du haft för arbetsuppgifter?”
”Jag kommer att ha arbetat där sju år. De första månaderna var jag på den så kallade kalanderavdelningen. En kalander är alltså en maskin som producerar PVC-film. Efter det flyttades jag till skäravdelningen, och jag har sedan kört samma skärmaskin från januari år 2000. Så det har inte varit mycket byten av arbetsuppgifter. I början hade vi fem skift, men de senaste åren har det varit tre skift. Men det är lite olika runt om i fabriken, vissa maskiner går i två skift, andra i tre skift, och resten i fem skift.”
”Jag hörde att du tänker byta arbete nu i april. Hur kom du fram till det beslutet?”
”Jag tyckte det började vara dags att pröva på något annat... och jag ångrade kanske lite att jag inte gick vidare med sjömansutbildningen. Det blev en plats ledig på bogserbåten, och då tänkte jag att jag ska pröva på det här nu. Det är alltså ett jobb på bogserbåten här i hamnen. Man assisterar fartyg, bryter is på vintern i hamnen.”
”Vilka kommer dina arbetsuppgifter att vara där?”
”Jag är däcksman. Man gör lite allt möjligt, inte bara att kasta loss från bryggan, utan man sköter också lite underhåll, målar om och städar, alla möjliga uppgifter. Lite annorlunda än skiftesarbete på en fabrik!”
Men Thomas har ändå hela tiden upprätthållit intresset för båtar. Sedan 1997 har han varit med i restaureringen av skeppet Vega.
”När Vega-projektet kom till staden så tyckte jag genast att det verkade intressant. Båten kom på midsommaren 1997. Jag hör till det så kallade talkogänget, och vår uppgift har varit att riva bort gammalt. Först kommer snickarna och tar mall av det gamla, som vi sedan river bort, och så kommer de in tillbaka och lägger in nytt. Det finns ingen tidtabell just nu. När båten kom så siktade man på tio år, men det är ju inte färdigt ännu. Just nu har vi bara talko en gång i veckan, när vi började hade vi två gånger i veckan. Men nu har snickarna flyttat till reparationen av Jakobstads vapen, så nu har vi reducerat talkokvällarna. De säger att det får ta den tid det tar.”
En Dnepr från 1974
Thomas största intresse vid sidan om båtar är gamla bilar och motorcyklar. Han är bland annat med i föreningen Nostalgiknuttarna. Vad gör de?
”Jag är sekreterare för Nostalgiknuttarna. Vi håller på med gamla motorcyklar, och på somrarna är vi ute och kör till olika utflyktsmål i nejden. På vintrarna har vi en egen klubblokal i Ytteresse. I vår ska vi ordna en utställning och ha en skrotmarknad på gården. Det hör ju till hobbyn att man åker runt i landet på skrotmarknader. Det är nästan varje helg på sommaren som de har någon stor marknad någonstans. Nuförtiden har det blivit lite annat än skrot där också, porslin och sådant... men det är roligt, man kan alltid fynda något.”
”Har du haft många olika motorcyklar, brukar du köpa och sälja?”
”Jag kör faktiskt ännu med min första, men jag har en annan som jag håller på och renoverar. Om den någon gång blir färdig vet jag inte! Det är mera på bilsidan som jag har handlat och vandlat, haha. Har en liten förkärlek till ryska fordon... sommarbilen är en Volga och motorcykeln är en Dnepr.”
”Var det svårt att hitta en Dnepr?”
”Nej, de finns att hitta både i Estland och i Ryssland. Jag betalade 3000 mark för min Dnepr år 2000, men den var ju ett s.k. körbart projekt, har renoverat den och målat den. De finns i varierande skick på marknaden, vissa är nog så dåliga att det inte lönar sig att försöka laga dem.”
Vi går ut i skjulet och tittar på Thomas Dnepr. Han visar också sitt senaste halvfärdiga projekt åt mig: något som för en lekman inte ännu riktigt liknar något annat än diverse utspridda metalldelar, men några av dem ser prydligt nymålade ut. För någon som Thomas, som fascineras av maskiner av olika slag, är projektet säkert tillfredsställande halvfärdigt: alltså något roligt att se fram emot.
Jenny Wiik 4.5.2007