På www.bloggen.fi finns ett cyberkafferum där bloggandets härligheter och våndor diskuteras av en skrivforskare och trebarnsmor.
För ett par år sedan exploderade bloggandet som virtuell uttrycksform, och skrivande på nätet var plötsligt något som ”alla” sysslade med. Skrivforskaren Annette Kronholm-Cederbergs blogg Nettis kafferum» torde vara precis rätt ställe att titta på om man vill få en mera reflexiv inblick i fenomenet.
En lärartyp
Annette studerade svenska vid Åbo Akademi mellan 1990 och 1996. Hennes biämnen var litteraturvetenskap och pedagogik, och hon siktade på att bli modersmålslärare.
”Jag var en av de få som tänkte bli lärare, det är en standardkommentar att jag studerar svenska men jag ska inte bli lärare! Jag tror jag är en lärartyp. Men det var också ett slumpartat val, många andra åkte till Åbo Akademi. Jag var också ett år i Lund som Nordliksstuderande. Där tog jag elefantkliv i min ämnesidentitet, positioneringen föll på plats.”
Direkt efter studierna fick Annette en fast lärartjänst på Topeliusgymnasiet i Nykarleby:
”Det var angstigt för det var inga små skor jag steg i, eftersom tjänsten var i Nykarleby, och där finns en lång tradition efter en mycket duktig lärare: Ull-Britt Gustavsson-Pensar. Hon är en legend till modersmålslärare och jag kom som ny och skulle förvalta detta arv av Topelius! Det var en fantastisk tid. Det finns ett genuint litterärt intresse i Nykarleby.”
Skrivforskning
Annette arbetade som modersmålslärare i tre år, sedan fick hon en assistentur i Modersmålets didaktik vid Åbo Akademi i Vasa. Hon fick tjänsten år 2000, samma år som hennes första barn föddes. Samtidigt inledde hon sitt forskningsprojekt: Om skrivandets villkor: unga människors berättelser om skrivandet i gymnasiet. Annette visar upp sitt vällästa exemplar av licentiatavhandlingen som blev färdig 2005.
”Jag har fått otroliga chanser att visa upp den, jag har t.ex. rest runt i Svenskfinland och föreläst för modersmålslärare. Så har jag föreläst för 80 nordiska lärarutbildare i Oslo. Det var fantastiskt att få berätta om sitt projekt. Jag tycker att forskaren har ett samhälleligt ansvar att popularisera sina forskningsresultat, det är ändå samhället som har bekostat min forskning på ett eller annat sätt.”
Avhandlingen handlar om skrivandets villkor, framför allt i gymnasiet.
”I mitt material ser jag att det finns en instrumentellt präglad skrivkultur och en existentiellt präglad skrivkultur. Och det som är nytt för skrivpedagogisk forskning är att jag också intresserar mig för det skrivande som de unga gör utanför skolan.”
Annette har intervjuat ungdomarna, om vad de skriver både hemma och i skolan. Det blev tydligt att de själva inte ansåg att skrivandet utanför skolan ”räknades”, och att studentexamen styr skrivundervisningen mera än vad läroplanen gör.
”I och med studentexamens nya prov i textkompetens sitter man nu i gymnasier och övar textanalys. Inte ens litteraturläsningen i skolan är en oas av existentiellt rum, utan nu sitter vi också och analyserar dikter instrumentellt. Min idealskrivkultur ligger någonstans emellan en existentiell och instrumentell, för det är också viktigt att kunna skriva på beställning, att vara mottagarmedveten och att kunna anpassa sig till genrer. Men det finns också en stor potential i själva skrivhandlingen som är rent existentiell, där jag funderar på vem jag är osv.”
”Finns det existentiella skrivandet på bloggen?”
”Jag har en ’Kasper’ i mitt material, som säger: nå inte vet jag, på nätet har jag en dagbok som jag skriver i varje dag... Jaha! En text som engagerar en tonåring varje dag måste ju verkligen betyda någonting. Han ger två helt olika skrivarporträtt, beroende på om det är hans texter i skolan eller på nätet. På nätet finns reflexiviteten.”
Bloggen.fi
”Kasper lärde mig att nätdagboken kunde vara någonting. Jag ville utforska den, men inte bara som forskare. Det är en sak att vara där och titta, att vara en lurker, och att vara en som exponerar sig själv som bloggare. Jag ville få en inre förståelse av vad det är att vara på nätet, och förtjusningen i det, och också det bedrägliga och det rent jävliga med att vara där. Det är ingen snäll plats alla gånger.”
På nätet skapar vi otaliga avatarer och profiler, och detta får Annette att tänka på ungdomsforskaren Thomas Ziehes begrepp ”jagets görbarhet”.
”Trots att jag går ut med mitt eget namn, så kan jag ändå välja vad jag visar fram: den där svala intellektuella forskaren, inte den sunkiga morsan som drar omkring med tre snoriga ungar, om inte det är det jag vill framställa!”
Annette var från början positivt inställd till bloggandet, men tar också kritiken på allvar, t.ex. att bloggandet är en skenbar demokrati eller att det handlar om exhibitionism och narcissism. Mediateoretikern Geert Lovink ser bloggandet som en nihilistisk impuls.
”Just nu är jag inne i en kritisk fas. I början är man förälskad, bloggandet griper tag i en. Men sen får man sina törnar och blir lite tilltufsad. Lovink har en kritisk och rätt cynisk bild av bloggen och jag har varit ganska positiv. Bloggandet är en stor existentiell händelse för många människor, de upplever att de har något att berätta. Sen kan man tycka att det är exhibitionism eller narcissism, men vad håller då författarna på med? Det är ett elittänkande. Personligen har jag lärt mig mycket om mitt eget skrivande tack vare bloggen. Vad innebär det att skriva och visa upp sitt skriftspråk? Bloggen kan vara ett visitkort. Den kan göra att du får jobb, eller att du inte kan få jobb, i värsta fall.”
Barn är den största akademin
Nu skriver Annette på den kommande doktorsavhandlingen som ska handla om den respons som ungdomarna får på sina uppsatser. Hon frågar hur man kan skapa en mera kommunicerande respons som inte är så bedömnings- eller korrigeringsdriven. Hon är alltså heltidsforskare för Åbo Akademi i Vasa.
”Har det varit svårt att kombinera forskning och familj?”
”Jag gick igenom tre graviditeter under licentiatavhandlingstiden och hade alltid ett års paus för moderskapsledigheter, efter pauserna hade jag så mycket text i huvudet som ville ut så det var skönt att komma tillbaka till texten. Jag brukar säga att barn är den bästa akademin. Man lär sig handskas med flera saker simultant och får bättre arbetsdisciplin, mera struktur på arbetsdagen. Vi har pusslat med arbetstiderna, så vi har inte behövt använda dagvård. Barnen har varit vår högsta prioritet. Som forskare har man ett stort resultatansvar hängande över en hela tiden, man måste klara långsiktigheten. Vill du vara fri från jobbet när du kommer hem så är forskning inget för dig.”
Jenny Wiik 15.6.2007