Socialarbetaren lyssnar, diskuterar och erbjuder lösningar.
Mia Koskinen var som ung en motionsintresserad flicka som drömde om ett yrke som idrottsläkare. Karriärplanerna började dock förändras i högstadieåldern när Koskinen identifierade en stark lust inombords ”att göra någonting åt de orättvisor som människor fått stå ut med”.
”i mina sociala gener har jag fått intresset för samhälleliga frågor ”, bedömer Mia sitt intresse gentemot det sociala området.
Först åkte Koskinen i början av 1990-talet till Joensuu universitet för att studera sociologi, eftersom samhällets verksamhet, strukturer och möjligheter att påverka intresserade den unga kvinnan. Farhågor om sysselsättning under den ekonomiska krisen fick Mia att även börja studera socialt arbete. Dessutom saknade hon ett mer konkret perspektiv i sina studier.
Även om offentlig rätt till slut etablerade sig som Mia Koskinens huvudämne gav studiehelheten i socialt arbete henne formell behörighet för att arbeta som socialarbetare.
Den livslånga inläraren stannade inte ens nu för att vila på sina lagrar.
”Efter att jag tagit examen har jag kompletterat min kunskapsreserv om kommunalpolitik, socialpsykologi och folkhälsovetenskap via det öppna universitetet”, belyser Mia.
Efter att ha blivit utexaminerad som förvaltningsmagister har Koskinen hunnit vara med i arbetslivet i ett decennium. Hon arbetar numera som Helsingfors stads socialarbetare inom åldringsservice. Vården av utvecklingsstörda och vuxensocialarbetet har hon också lärt känna.
Olika slags klientrelationer
Det sociala arbetet inom åldringsservice består av att träffa såväl anhöriga som samarbetsparter. Det innebär att se, lyssna, diskutera, förhandla och utarbeta lösningsförslag. En socialarbetare gör situationsbedömningar och överväger alternativ.
Konkret sker arbetet hemma hos klienten via hembesök eller till exempel på vårdplatsen. Klientrelationen varierar från enstaka telefonrådgivning och servicehandledning till klientrelationer som varar i flera år. Även innehållet och mängden av arbete i klientrelationen varierar över hela skalan från fall till fall – och även för samma klient i olika skeden. I krissituationer, som när en närståendevårdare insjuknar, kan det ta timmar att ordna upp sakerna.
Antalet klienter per månad är 60–70. Av dessa är 10 % nya.
Mia Koskinens klienter är äldre människor över 65 år som av olika anledningar börjar få det svårt att klara sig självständigt hemma.
”I min yrkeskunskap ingår förmågan att göra en övergripande bedömning av en äldre människas funktionsförmåga och omvärld. Jag ser till att när man funderar över klientens välbefinnande beaktar man förutom fysiska faktorer även psykosociala faktorer.”
Många sorters problem
Hur finner då klienter sin väg till en socialarbetare? Kontakt och ett oroligt meddelande om en äldre människas situation kan komma varifrån som helst. Ibland kommer det från anhöriga, ibland från klienten själv eller till exempel grannen, hemmavården eller läkaren. Oron kan vara anknuten till hälsotillstånd, användning av droger eller boendeförhållandena. Någon kan till exempel hotas av bostadslöshet. För många vållar den ekonomiska situationen eller problem i de sociala förhållandena huvudbry. Kända problem är även ensamhet och otrygghet.
”Ibland räcker det redan med rådgivning per telefon och servicehandledning”, förklarar Mia Koskinen.
Vid behov skaffar man sig ytterligare information och försäkrar sig om att åldringen klarar av vardagsbestyren. I detta skede utreder man till exempel rollerna för närståendevårdaren och hemmavården.
Arbetsuppgifterna är alltså ansvarsfulla.
”Mitt arbete är utmanande och betydelsefullt, och man hinner inte ledsna”, begrundar Mia Koskinen.
Inte en som ger order
Mia Koskinen är bekymrad över de äldres känslor av ensamhet och otrygghet. Koskinen anser att orsaken till dessa ofta är skillnader och gränser mellan generationerna.
”Äldre människor vill inte besvära sina barn med sina problem och barnen upplever sina föräldrar som en belastning. Varför? Även om jag själv ät ett offer för samma tankevärld önskar jag i mitt arbete att växelverkan mellan människor skulle genomgående vara mer omtänksam och mer tolerant och ge känslor av samhörighet.”
Socialarbetarnas slit till exempel bland ensamma åldringar uppskattas hyggligt även om arbetets kravnivå och värde är främmande för många. Ibland möter Mia Koskinen människor som inbillar sig att socialarbetaren har ”ett socialpiller” i fickan med vilket man kan på en gång lösa problem som uppstått under till och med flera decennier.
”Man kan inte heller avskaffa en äldre människas självbestämmanderätt på grund av ålder”, påminner Koskinen. ”Socialarbetaren är inte en moralväktare eller en som ger order även om de anhöriga skulle vilja det.”
Att lyssna är viktigast
Det är helt klart att socialarbetarens arbetsbild är mycket bred. Vad är det då som är det allra viktigaste i Mia Koskinens arbete bland de äldre?
”Det viktigaste är att lyssna på klienten och ge betydelse och värde åt hans eller hennes livshistoria, erfarenheter och önskemål”, kartlägger Koskinen. ”Jag måste se och vid behov även hjälpa de anhöriga att se åldringen som en självständig individ frikopplad från den stereotypi som hänför sig till ålderdomen. Man måste diskutera och förhandla med sikte på samförstånd och målsättning. Dessutom måste man motivera och förklara saker som upplevts som orättvisa.”
Listan tar inte slut här heller. Socialarbetaren skall vid behov skydda sin klient från att bli utnyttjad och skapa honom eller henne en känsla av trygghet och förtroende. Stöd, uppmuntran och anpassning är också nyckeltermer.
Men det är just med dessa utmaningar som Mia Koskinen trivs och tror sig trivas även i fortsättningen.
”Jag tror att jag för alltid kommer att utföra 'socialt' arbete i någon form. Det kan just hända att arbete inom äldresektorn är min grej. Jag hoppas dock att jag under mitt arbetsliv kunde utföra olika slags arbetsuppgifter från undervisning till planering. Jag har inte gjort upp planer på särskilt lång sikt, tills vidare tillfredsställer dagens arbete med sina utvecklingsprojekt alldeles utmärkt mina yrkesmässiga ambitioner.”
Laura Friman 5.6.2006